simu

Gårdagen bestod av ofantlig slututställningsstress. Väl hemma lägger min dator av helt och hållet, vilket betyder att allt jobb jag måste och tänkt göra inte blir av. För att toppa kvällen så får jag migrän och dör, vilket betyder att jag inte kan plugga historia.

Denna dag började med huvudvärk och pillerpop. Skoldagen inleds med historiaprov och fortsätter med fyrdubbelt så mycket stress som igår, eftersom att jag det inte blev någonting gjort igår och eftersom att utställningen är imorgon.

But wait, låt oss toppa detta med inlämning och redovisning på grafisk illustration på onsdag, naturkunskapsprov på torsdag, slutligen inlämning och redovisning på grafisk kommunikation c på fredag. För min del även inlämning av ekologiuppgift på fredag. I-s t-h-i-s e-v-e-n p-o-s-s-i-b-l-e?

Jag har fått ett skriftligt klagomål och kände att det var vändpunkten. Jag ska börja om, göra om - göra rätt, du vet. Den här bloggen har sett sina glansdagar passera långt innan jag insåg det själv, jag har bara försökt dölja det genom att ständigt flytta fram bäst-före datumet.

För snart 4 år sedan, augusti 2006 kom denna pärlan till livet. 4 år är ett långt liv i blogosfären.

Dags att lyfta på hatten säga tack&bock, adjöken fröken.

Jag sparar nog orden någonstans långt ner i bakfickan. Så kan man plocka fram de lite snyggt när de behövs. Man vet aldrig när man behöver ett schyst järnrör.

Återkommer.

Ett spikat teoriprov och en felfri uppkörning. YES

Tack och adjö

Julafton var precis såsom julaftonar ska vara och jag är nu ägare av en fantastiskt, fabulös ritplatta som passar mig som handen i handsken. Nyårsafton var Du och Jag, fullkomligt utmärkt. Veckor har passerat, jag vet.

Idag känner jag för första gången, på ett längre tag, att skolan börjar bli hanterbar och att jag fått lite klarhet i vardagen, vilket är underligt med tanke på att Projektarbete-hundra-timmar går baklänges och längtan efter kreativitet nu är total. I huvudet cirkulerar detta ständigt och frågorna omkring förblir obesvarade. Behovet av tid är större än någonsin.

En ny upptäckt har gjorts! Tekniska föremål såsom mobiltelefoner verkar ha en förmåga att bryta ihop i min närvaro. Jag öppnade en av mina skrivbordslådor härom dagen och däri låg 3 stycken fräscha, stendöda yuppienallar. I min ägo har jag nu den-o-så-fantastiska-kvalitets-mobilen som aldrig strular. Nu är fallet sådant att displayen har en tendens att svartna och batteritiden är obefintlig, tillbehöret hörlurar och musik är bara att drömma om. Frågan är om det är klokt av mig att spendera 1700 hårt inarbetade kronor på en ny?

Nu ska här vandras ut i snöstorm klass2 för möte angående studentbalen.

Och det där med jullov, vet inte om det blir av i år. Två veckors sängliggande resulterar i högar av saker som måste göras och där med basta!

Jag räknar med att det kommer att ta ytterligare en vecka innan jag blir människa igen. En promenad uppför trappan räcker gott och väl som träningspass. Problemet är att det är nu jag behöver vara människa som allra mest. Längden på min att-göra-lista är minst 14 decilimeter, jag har tagit mig mer än vatten över huvudet och just nu kan jag inte simma. Jag drunknar.

Dagarna, veckorna, månaderna flyger förbi. Jag skulle behöva en pausknapp, dygn på 28 timmar, eller varför inte ytterligare en dag i veckan?

Men, så finns det de där stunderna jag njuter av. Stunder som jag hinner greppa tag i, som hinner göra avtryck. Som ett sånt där nattligt samtal, för att inte tala om ett på morgonkvisten. Som en sån där morgon då man får ligga riktigt, riktigt nära. Som varma täcken, en stjärnklar vinternatt eller dina morgontrötta ögon.

Som en klubbad säl har jag legat i två veckor med feber, frossa och hosta from hell. Ja, svinis, swineflu, grisinfluensan, svininfluensan, the flu, har härjat i min kropp.

Som tröst hade jag en stockholmsvistelse inbokad, en stockholmsvistelse med världens bästa och världens bästa paramore.

Denna vistelse inleddes med plingplongtaxi från centralen till ett av hufvudstadens sjukhus, där jag betraktades som en vandrande giftpinne. Resterade dagar spenderades inlåst på hotellrummet med den där grabben som jag aldrig kommer att få nog av. Smällde i mig en pizza av rang i samma stund som paramore gick upp på scenen på andra sidan stan. Det hade aldrig gått.

En iskall men underbar tågresa senare landade jag i Norrland. Väl hemma fick kroppen nog och jag hostade av ett revben, bara sådär. Och sist men absolut inte minst, aldrig mera Noskapin! Hellre hostar jag av alla ben i kroppen.

Ensam hemma med gårdagens chokladbollssmet, livrädd för mörkret och allt som låter. Därför passar jag på att leva om så mycket som möjligt och klicka på alla lampknappar.

Middag? GO CORNFLAKES

Spenderar tid med näsan i böcker och försöker ta vara på det lilla lugnet jag fått tillbaka.

Full av iver och nervositet öppnade jag det största paketet jag någonsin fått, den önskan jag burit på sedan fem års ålder har nu slagit in! Och jag, jag har aldrig varit närmare stjärnorna än såhär.

Jag blev rik som tusan över en natt och firade med ett glas champagne, som för övrigt smakade läskeblask. Fantastiska böcker och godsaker pryder mitt rum men de har ingen chans mot min nya kompis som väntar på stjärnorna. Jag vill bara tacka de som gjorde den här dagen till en av de bästa, framför allt dig!

Och slut på fattigdom.