simu

Tack och adjö

Julafton var precis såsom julaftonar ska vara och jag är nu ägare av en fantastiskt, fabulös ritplatta som passar mig som handen i handsken. Nyårsafton var Du och Jag, fullkomligt utmärkt. Veckor har passerat, jag vet.

Idag känner jag för första gången, på ett längre tag, att skolan börjar bli hanterbar och att jag fått lite klarhet i vardagen, vilket är underligt med tanke på att Projektarbete-hundra-timmar går baklänges och längtan efter kreativitet nu är total. I huvudet cirkulerar detta ständigt och frågorna omkring förblir obesvarade. Behovet av tid är större än någonsin.

En ny upptäckt har gjorts! Tekniska föremål såsom mobiltelefoner verkar ha en förmåga att bryta ihop i min närvaro. Jag öppnade en av mina skrivbordslådor härom dagen och däri låg 3 stycken fräscha, stendöda yuppienallar. I min ägo har jag nu den-o-så-fantastiska-kvalitets-mobilen som aldrig strular. Nu är fallet sådant att displayen har en tendens att svartna och batteritiden är obefintlig, tillbehöret hörlurar och musik är bara att drömma om. Frågan är om det är klokt av mig att spendera 1700 hårt inarbetade kronor på en ny?

Nu ska här vandras ut i snöstorm klass2 för möte angående studentbalen.

Och det där med jullov, vet inte om det blir av i år. Två veckors sängliggande resulterar i högar av saker som måste göras och där med basta!

Jag räknar med att det kommer att ta ytterligare en vecka innan jag blir människa igen. En promenad uppför trappan räcker gott och väl som träningspass. Problemet är att det är nu jag behöver vara människa som allra mest. Längden på min att-göra-lista är minst 14 decilimeter, jag har tagit mig mer än vatten över huvudet och just nu kan jag inte simma. Jag drunknar.

Dagarna, veckorna, månaderna flyger förbi. Jag skulle behöva en pausknapp, dygn på 28 timmar, eller varför inte ytterligare en dag i veckan?

Men, så finns det de där stunderna jag njuter av. Stunder som jag hinner greppa tag i, som hinner göra avtryck. Som ett sånt där nattligt samtal, för att inte tala om ett på morgonkvisten. Som en sån där morgon då man får ligga riktigt, riktigt nära. Som varma täcken, en stjärnklar vinternatt eller dina morgontrötta ögon.

Som en klubbad säl har jag legat i två veckor med feber, frossa och hosta from hell. Ja, svinis, swineflu, grisinfluensan, svininfluensan, the flu, har härjat i min kropp.

Som tröst hade jag en stockholmsvistelse inbokad, en stockholmsvistelse med världens bästa och världens bästa paramore.

Denna vistelse inleddes med plingplongtaxi från centralen till ett av hufvudstadens sjukhus, där jag betraktades som en vandrande giftpinne. Resterade dagar spenderades inlåst på hotellrummet med den där grabben som jag aldrig kommer att få nog av. Smällde i mig en pizza av rang i samma stund som paramore gick upp på scenen på andra sidan stan. Det hade aldrig gått.

En iskall men underbar tågresa senare landade jag i Norrland. Väl hemma fick kroppen nog och jag hostade av ett revben, bara sådär. Och sist men absolut inte minst, aldrig mera Noskapin! Hellre hostar jag av alla ben i kroppen.

Ensam hemma med gårdagens chokladbollssmet, livrädd för mörkret och allt som låter. Därför passar jag på att leva om så mycket som möjligt och klicka på alla lampknappar.

Middag? GO CORNFLAKES

Spenderar tid med näsan i böcker och försöker ta vara på det lilla lugnet jag fått tillbaka.

Full av iver och nervositet öppnade jag det största paketet jag någonsin fått, den önskan jag burit på sedan fem års ålder har nu slagit in! Och jag, jag har aldrig varit närmare stjärnorna än såhär.

Jag blev rik som tusan över en natt och firade med ett glas champagne, som för övrigt smakade läskeblask. Fantastiska böcker och godsaker pryder mitt rum men de har ingen chans mot min nya kompis som väntar på stjärnorna. Jag vill bara tacka de som gjorde den här dagen till en av de bästa, framför allt dig!

Och slut på fattigdom.

UTAN DIG HADE JAG ALDRIG FUNGERAT NU.

Jag som trodde att det var hanterbart - Hur ska man ens kunna börja hantera det?

Önskar att jag hade ord nog.

les billets vers Stockholm sont réservés! Det är allt som räknas. MINSANN

och vatten är mest likt inget.

Paramores nya album är fint som snus, för en del.

Fint som morgonsolen, för mig.

Jag vill ligga sked.

Och så har jag tigerstrumpor idag.

Jag har ont i magen för att jag tycker om dig så.

Och för att jag saknar dig.

Jag vill bara krypa ihop i din famn, bara för en stund.

Jag är arg

arg på mig själv för att jag ständigt sviker mig själv och misslyckas med allt det där viktiga.

Mest är jag bara arg

så arg att om jag kunde skulle jag trampa lite på min onda mage istället för att mata den med glassar och mackor.

Så är jag är lycklig också

för att du är så jävla underbar.

Estocolmo in november och jag kunde inte vara lyckligare!